Erica Johansson - Biografi

Det började när jag var sju år och skulle ha mitt första sommarlov. Ett par veckor innan klockorna ringde ut för sommaren fick jag med mig ett häfte hem med sommarlovsaktiviteter. Jag tittade länge på sidan med ridläger men bestämde mig så småningom för friidrottsskolan.


Långa ben 1984 (Större bild)

Vi var ett gäng ungar från området där hemma som en gång i veckan cyklade ner till Landvetters IP. Där fick jag utlopp för all min extraenergi som annars gick ut över mamma, bland annat med den ständigt och konstant upprepande frågan, "Vi kan väl åka och bada?" Jag kommer än idag ihåg hur mycket jag tjatade som barn. Idag - inte med egna men väl med andras - barn, kusin och syskonbarn omkring mig i alla åldrar inser jag att jag inte på något sätt var unik med mitt tjat. Nej, jag var unik på något helt annat - nämligen att kunna springa fort och hoppa långt och högt. Jag vann mitt första kommunmästerskap som just sjuåring. I slutet av den sommaren (1981) var det en sorts femkampstävling bestående av grenarna 60 meter, längd, höjd, kast med liten boll samt 800 meter. Jag vann som sagt var och denna sommarträning höll på i ytterligare tre år. Jag vann både 1983 och 1984 men inte 1982 då jag föll ihop på 800 meter - jättesjuk med feber.

Till min stora besvikelse fanns inte friidrottsskolan med på programmet 1985 då jag tog kontakt med Mölndals AIK och ville börja där. Mamma och pappa turades om att köra till träningen en gång i veckan och satt snällt och väntade på läktaren tills jag var färdig. Vi var en jättestor grupp på 30-40 ungar som tränades av Peter Hornebrant, som för övrigt än idag är min tränare. Jag tävlade i princip allt som gick att tävla i och ibland sprang jag som en skållad råtta mellan de olika grenarna. Medaljer var ju något som man samlade på och det har onekligen blivit en hel del genom åren.

I alla fall, åren rullade på och allt gick uppåt. Min första internationella tävling gjorde jag som 15-åring. Det var ett Europa Mästerskap för juniorer upp till 19 år. Lilla Erica (jodå, jag har varit liten också) åkte bara med för att se och lära. Ingen hade väl trott att jag skulle ta en silvermedalj och tangera det svenska seniorrekordet på 6,50 meter. En sensation! Efter det blev juniormästerskapen varje säsongs stora mål.

Året därpå var det Junior VM och där blev jag återigen tvåa på 6,50 meter. Sedan var det dags för ännu ett Junior EM där jag också hoppade 6,50 meter men slutade på fjärde plats med samma resultat som trean, fast hon hade ett bättre andrahopp. 1992 var min sista chans att vinna ett Junior VM, som det året gick i Seoul i Korea. Jag kom dit som statistiketta vilket i och för sig inte är något man kan lita på. I kvalet som var dagen innan finalen slog jag till med ett hopp på 6,72 meter som än idag (okt -97) står som svenskt rekord. Luften gick förmodligen ur mina konkurrenter för finalen kändes ganska avslagen. Jag vann på 6,65 och fick äntligen stå överst på prispallen och höra den svenska nationalsången.


	Kanada 1993 (Klicka för större bild)

Inomhussäsongen året därpå (1993) är fortfarande en av mina bästa. Jag bättrade på det svenska inomhusrekordet i var och varannan tävling. Pricken över i:et var på ISM i Malmö med en fantastisk serie som slutade på 6,78, vilket är det längsta hopp jag hittills gjort (Tyvärr så godkänns inte de allra längsta som alltid har en tendens att bli övertramp.) Denna inomhussäsong blev jag också 6:a i mitt första seniormästerskap, IVM i Toronto, Kanada.

Men det var inte bara friidrott jag tävlade i den vintern, utan även Melodifestivalen.

Karusellen slutade snurra i samma veva som jag den 9:e juni -93 trampade snett på plankan. Jag fick en smäll mitt i foten och blev liggande i gropen. Det småregnade ute, plankan var lite hal och spikarna fäste inte som de skulle. Det tog två veckor innan jag kunde gå normalt igen. Träningen blev som den blev. Inte bra. Första tävlingen var SM i mitten av Juli som jag vann och bestämde mig då för att åka till Spanien och göra mitt sista juniormästerskap, som då var ett europeiskt mästerskap. Jag tävlade med värktabletter och en bedövningsspruta i foten. Jag kunde inte ge upp utan att vinna ett JEM-guld vilket jag också gjorde på resultatet 6,56 meter.

Fortsättningen blev inte ett dugg bättre och de kommande två säsongerna (-94 och -95) var fulla av skador och sjukdomar, smärta, elände och inte minst ett missat VM i Göteborg...

Utomhussäsongen -96 var jag SM vinnare igen och hoppade 6,71, en ynka centimeter från mitt svenska rekord. Det blev lättare att motivera sig för att träna igen och inför säsongen -97 satsade jag allt, vilket gav resultat. Jag ställde upp i tre grenar på SM. På 100 meter kom jag trea på nytt personligt rekord, 11.88 sek, på 200 meter blev jag tvåa slagen med en hundradel på tiden 23.83 sek och längdhoppet vann jag på 6,66 meter.


Malin & Erica i Aten 1997 (Klicka för större bild)

Efter det var det dags att ladda om batterierna för VM i Aten vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Det blev en urladdning på SM som jag hade svårt att tackla och gå vidare ifrån. Men det gick och väl nere i Aten började jag känna mig både kroppsligt och psykiskt laddad igen. Kvalet gick oerhört tidigt på morgonen. Jag gick upp kl. 04.00 och åt frukost tillsammans med Malin Ewerlöf som supportiskt stöd. Hon hade inte mycket att välja på då jag studsat upp med henne lika tidigt dagarna innan då hon sprang sina försök. He he.

Kvalet började 08.20 och när jag tittade på klockan strax innan det var min tur undrade jag om det verkligen gick att tävla vid den tiden på morgonen. Det kunde man. Efter två skithopp gjorde jag vad som behövdes för att ta mig till final. Finalen som var två dagar efter blev för min del lite urvattnad. Jag började med ett kanonbra hopp som tyvärr var övertramp. Såklart. Då rann motiveringen av mig lite grann. Ökade dock till 6,64 i tredje hoppet vilket gav mig en plats i den "sista" finalen. Slutade på en åttondeplats med 6,64 och var nöjd. Så tillvida att jag var nöjd med min placering men inte med resultatet. Det blev inte längre sommaren 1997 men däremot satte jag nytt personligt rekord på 200 meter på Finnkampen med 23.75 sek. Målet är nu inställt på OS i Sydney år 2000. Det känns motiverat att träna och satsa vidare.

Vilket jag kommer att göra - lita på det!

Vad händer sedan? Fortsatt utveckling och nyheter finns i Ericas dagbok.

ERICA JOHANSSON - DEN OFFICIELLA SAJTEN
(c) Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.