![[Erica Johansson - Dagbok]](../images/layout/headers/dagbok.gif) |
![[Navigering]](../images/layout/navigering.gif){kind=small} |
| EM (oktober 1998) Då var det dags för årets mästerskap som denna gången skulle hållas i Ungern och Budapest. Jag visste ingenting om vare sig landet eller staden innan jag reste dit. Jag kan säga så här i efterhand att det är en stad som jag gärna skulle besöka igen. Det var en fantastisk arkitektur och historisk plats. En dag så gjorde jag stan som "reiseleiter" med TV4-sporten och en guidebok. Det var kul för jag lärde mig en hel del. De första dagarna där nere var hettan otroligt påfrestande. Jag hade huvudvärk i mer eller mindre tre dagar. Träningen flöt på som den skulle men min onda hälsena gjorde sig påmind dock hela tiden. Jag tävlade i slutet av veckan och hann sitta en hel del på läktaren och spana in alla läckerbitar och Malins starka insats på 800 meter. Vilken lycka!  Det firades i rummet intill mer än en kväll kan jag meddela. Det är inte varje dag det hamnar en silvermedalj till friidrotts-Sverige. Mitt kval gick relativt tidigt på morgonen och direktkvalgränsen var satt till 6,65 m. Jag inledde med två usla hopp som inte mättes till längre än någonstans runt 6,45 m. I det läget var jag långt ifrån finalplats. Inför sista omgången så var en annan svenska - Camilla Johansson - i final. Hemska tanke!Jag var tvungen att samla ihop allt jag hade och satsa allt på ett kort inför sista hoppet. Jag flyttade fram en fot och slog undan alla tankar på ett misslyckande. Jag vände allting till något positivt och det var inget snack om saken att jag skulle ta mig till final. Jag började att springa mot plankan och satsade för fullt. Det var lite känslan av att vinna eller försvinna. Jag kände att jag fick en kanonträff och när jag såg att jag hade fått vit flagg så visste jag att finalplatsen var klar, hoppet mättes till 6,74 m.Tyvärr så hamnade då Camilla strax utanför finalplats men det brydde jag mig absolut inte om. Vilken mardröm det hade varit om det hade varit ombytta roller. Jag lovar att det hade tagit många år att smälta det. I finalen dagen därpå så slutade jag som femma på 6,75 m mitt näst längst resultat hittills. Det var svårt att nå en medaljplats för det krävdes en bit över 7 meter. Jag får hoppas att jag kan vara med och fightas om medaljerna nästa år istället. Då går VM i spanska Sevilla.
Bild: Erica, Malin och Kajsa i Budapest (23 kb)
|
För äldre dagböcker och nyheter, gå till
ERICA JOHANSSON - DEN OFFICIELLA SAJTEN |