[Erica Johansson - Dagbok]
[Navigering]

15:e oktober 1999
Jag har fått en svår 80-tals noja. I lördags hade vi som gick ur nian -89 en återträff. Vi var sex klasser på Landvetterskolan och av alla dessa var det 93 personer som kom. En del nygifta, andra med småbarn hemma. Vi hade en kanonkväll och det kändes som om tiden hade stått still. Jag kom inte hem förrän halv sju på söndag morgon... Dansade hela natten och var så otroligt lycklig. Så nu lyssnar jag bara på Milli Vanilli, Sha-Boom, Trance Dance, Alien...
Men den blå mascaran och de rosa clipsörhängena kommer nog aldrig på igen. Herregud vad jag sminkade mig när jag gick i högstadiet. Det var kornblå mascara, tillika kajalpenna, rosa ögonskugga, rosa läppstift och stora örhängen i pastellfärger. Kommer också ihåg att det var oerhört populärt med upprullade joggingbyxor utanför stövlarna. För att inte tala om alla som gick runt med en Ultra burk och smetade på läpparna stup i kvarten. Ja, 80-talet var verkligen en klassiker.

Semestern på Kreta var bra. Gjorde inte så mycket förutom att bada och läsa böcker. Spelade spel med Nicke och det var inte bra för husfriden - jag är en så dålig förlorare.
Annars har jag börjat träna igen. Det har gått bra men det har gjort ont i kroppen. Det är ju så i början, att vad man än gör blir det träningsvärk utav det. Nu har jag kört i två veckor och har i alla fall kommit igång ordentligt. Det har varit många som har frågat om det kommer bli en satsning på tresteg och det kommer att ligga med i träningen som hoppstyrka. Jag kommer inte byta gren men jag känner att jag kan utvecklas mer i tresteg än i längdhopp. Så det blir nog en och annan trestegs tävling nästa sommar.

Jag har under mitt träningsuppehåll hunnit med att vara ute och föreläst för tjejer mellan 15-20 år om hur det är att vara tjej och hålla på med elitidrott. Jag har pratat om min egen karriär som har varit både med och motgångar, hur jag hanterar media och all den press som har varit genom åren. Jag ser mig själv som en förebild och vill framföra budskapet att: Man duger som man är. Jag kan väl säga att det finns vissa saker på min kropp som jag inte är helt nöjd med men med tiden så har jag lärt mig att acceptera att jag ser faktiskt ut så här. Det finns inget skönhetsideal! Jag erkänner, jag älskar att synas, bara det är i rätt sammanhang. Vem är inte fåfäng?
Men vad jag däremot blir så trött på är när mitt namn utnyttjas på fel sätt. Jag gjorde en intervju för GT som handlade om migrän. Det skulle vara en "migränens dag" i Stockholm och av någon anledning hade de fått reda på att jag ibland har kraftig huvudvärk. Jag ställde upp på intervjun i tron om att det skulle bli en normal artikel som skulle göra mig rättvis. Det blev inte så. Den vinklades helt fel och jag hamnade dessutom på löpsedeln där det stod att jag pratade ut om min svåra sjukdom. Herregud får en tidning lov att hitta på vad som helst? Det stod även att: Utan min medicin hade jag aldrig vunnit SM. Vilket förbannat skitsnack! Och ändå när man sitter där och försöker att svara på frågorna och verkligen förklara så att det inte ska bli missförstånd så kan det ändå gå åt helvete. Jag kommer inte att göra en enda intervju till där jag inte vet exakt vad den ska handla om eller hur det kommer att vinklas.
Jag kanske rent utav ska börja att intervjua mig själv och jobba som frilansare åt de tidningar som vill ha en artikel. Ska tänka på saken.

Nu till något helt annat: Någon gång i november kommer jag att vara med i "Den stora klassfesten". Jag säger bara: Missa inte det!
Missa inte heller dataprogrammet "Sajber" där jag kommer att snacka lite om min hemsida och vad jag gör med min H P. Det kommer också att sändas någon gång i november.

För äldre dagböcker och nyheter, gå till Arkiv.

ERICA JOHANSSON - DEN OFFICIELLA SAJTEN
(c) Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.