1:e mars 2000

	Foto: Bengt Karlsson, Norra Halland

Tack alla ni som har skickat grattis-mail till mig och alla andra som också har engagerat sig på ett eller annat sätt både före och efter mitt EM-Guld. Nu är jag hemma igen efter en mycket hektisk tid ute på friidrotts cirkusen. Jag har aldrig tidigare under min karriär känt mig så här nöjd och belåten efter en säsong.
Med facit i hand så visade det sig att satsningen inför inomhussäsongen var helt rätt. Jag har tävlat mer intensivt än tidigare och det är bra att veta inför sommaren att det fungerar rätt så okej. Jag kan väl erkänna att jag var lite orolig efter Birmingham att min fysiska form var på nedåtgående för jag hade så enormt ont i mitt vänsterben.
Så när jag kom tillbaka hem igen efter den helgen vilade jag i två dagar innan det var dags att resa till EM i belgiska Gent. På onsdag kväll körde jag lite träning och jag kände att jag var på gång igen och att kroppen svarade positivt på det som jag gjorde. Torsdagen var vikt åt shopping emellan möten och presskonferens. Köpte mig en svart reng-tålig jacka som blir perfekt att ha när jag ska gå på Ullevi och kolla på allsvenskan. Har saknat en sådan i garderoben, en fotbollsjacka helt enkelt. Men tillbaka till friidrotten igen...

Trött vaknade jag på fredagen och stack till arenan och körde ett litet lätt pass strax efter det att Camilla hade slagit svenskt rekord i trestegskvalet. Jag kände mig inspirerad då jag gick och lade mig den kvällen. Jag ska väl erkänna att det var inte lätt att somna fastän jag kände mig lugn och avslappnad. Det var ett tidigt kval på lördag morgon. Jag gick upp kvart i sju och åt frukost vid 7-tiden. Bussen till stadion gick halv åtta. När jag började värma upp försökte jag att inte tänka på vad klockan var. Jag intalade mig själv att det var eftermiddag bara för att ge min kropp lite positiva signaler. Klockan var nio då vi fick komma in på banan och börja springa in ansatserna. Jag sprang två gånger och det kändes lätt.
När det sedan var dags för mig att göra mitt första hopp var jag laddad och känslan som jag hade var den att "nu ska jag minsann visa vad jag går för". Resultatet blev 6,61 m i det första hoppet. Jag visste att jag skulle gå vidare på det men jag valde ändå att göra ett till bara för att få bevisa för mig själv och alla andra att jag var faktiskt mycket bättre än så. Ett svenskt rekord på 6,80 m blev resultatet istället. Nöjd och glad åkte jag tillbaka till hotellet tog en snabbdusch och käkade lite grann. Det var ju en spännande tävling ur svensk synvinkel som stundade. Så väl tillbaka på arenan, nu förpassad till läktaren, hade jag en fantastisk "svår" svensk eftermiddag. Allt hände på en gång. Camilla i trestegsfinalen satte ett nytt rekord, Kajsa tog höjd efter höjd, Martin klarade höjderna i stavfinalen, Robban klockades för svenskt rekord i häck-semin och Sanna gjorde en världstid i samma gren och båda häcklöparna tog sig till final samtidigt som Kajsa vann guld och Martin silver... herregud jag var helt slut.
Firade med laget en stund på kvällen innan det var dags att samla fokus igen för jag var ju inte riktigt klar med mitt. Slutade dagen med en treo för allt tjo och tjim hade gett mig huvudvärk. Det var inte lätt att somna nu heller men jag lyckades till slut.

Vaknade vid halv tio och gick ner och åt frukost. Klockan tolv åkte jag till arenan och kände mig om möjligt ännu tröttare än dagen innan. Jag var lite orolig för att ryggen skulle krångla och jag var inte riktigt säker på min dagsform förrän jag började uppvärmningen. Först då visste jag att allt var som det skulle och jag kände mig stark.
Finalen startade 14.00 och jag hoppade som sista tjej. Heike satte nivån i sitt första hopp med 6,80 m. Jag vet inte så här i efterhand om jag förstod att det faktiskt var ett bra resultat. Jag kommer bara ihåg att jag tänkte: lätt, det gjorde jag i kvalet igår. Så när det var min tur sprang jag som en gudinna, tryckte till, hade all tid i världen att jobba igenom hoppet, landade snyggt och fick upp 6,89 m på resultat tavlan. Starkt!
Det var inte förrän i sista omgången som jag tyckte att det var en spännande tävling. Dopingsvinet såg inte riktigt ut att besitta möjligheten att hoppa längre än 6,80 m som hon hade gjort i en av omgångarna. Heike hade ett hopp kvar och jag visste att segern inte var klar förrän jag såg hennes resultat på tavlan. Det var nervösa sekunder som byttes till glädje då jag såg siffrorna 686. Jag hade tagit Guld för första gången i seniorsammanhang.

Vilken känsla det var att få stå där överst på prispallen och helt plötsligt förstå att jag var Europa Mästarinna och bland annat hade besegrat en legend. Jag ser mycket likheter mellan mig själv och Heike och vi inspirerar varandra och har kul ihop. Inga arga konkurrenter direkt.
Efter guldet följde några hektiska timmar med fotografering, uppvaktning och intervjuer innan jag kunde ägna mig åt det jag helst av allt ville, nämligen att få spendera kvällen med de som verkligen betyder mycket för mig. Min tränare Peter som betyder mycket för mig och som har tagit hand om mig i över 15 års tid, EM:s andra guld-drottning: Kajsa samt alla andra som förgyllde min kväll i Gent. Ett mästerskap som jag aldrig kommer att glömma.
Tack för champagnen!!!

Bilder: Erica (32 kb), Kajsa (18 kb), Pristutdelning (19 kb)

Fotograf Björn Lindahl, Aftonbladet:

Erica har hoppat 6,89 (22 kb)
Kajsa & Erica firar (14 kb)
Erica firar, bild 1 (15 kb)
Erica firar, bild 2 (22 kb)

För äldre dagböcker och nyheter, gå till Arkiv.