[Erica Johansson - Dagbok]
[Navigering]

25:e juni 2000
Vilken dramatik det blev... åtminstone i massmedia, då jag inte kom till start i årets första Golden League tävling som gick i Paris i fredags. Jag hade sett fram emot att få tävla och möta de allra bästa och förhoppningsvis plocka ett antal GP poäng.
Jag började känna av att någonting inte riktigt var som det skulle vid tre-tiden på eftermiddagen då jag och Trine Hattestad var ute och tog en promenad. Jag fick värsta värkarna i den vänstra äggstocken och det strålade ner i benet. Jag kom tillbaka till rummet och tog en intelligent värktablett och lade mig i sängen i en halvtimma. Sedan gick vi ner och åt lite grann men jag kände fortfarande att det inte var ok för det gjorde ont när jag stod upp. Väl tillbaka på rummet igen tog jag ytterligare en värktablett i hopp om att det skulle ta bort smärtan som kom i intervaller.
När det sedan var dags att bege sig med bussen till arenan kändes det som om jag skulle kunna röra på mig utan bekymmer. Jag satt och väntade en halvtimma innan jag skulle börja värma upp och det tog två varv på gräsmattan innan jag insåg att det var inte möjligt om inte värken försvann. Jag sa till Daniel, min manager, att vi var tvungna att söka hjälp hos tävlingsläkaren.

Väl där tog han blodtrycket och det visade sig vara 150/100 och det var på tok för högt för att få tävla. Jag som bara ville ha en värktablett fick vänta en kvart för att de skulle se om blodtrycket hade gått ner.
Nästa test visade detsamma och klockan började närma sig tävlingsstart och där låg jag och blev hämtad och körd till sjukhuset som en säkerhetsåtgärd. Men allt var ok och blodtrycket blev till 120/70 och tabletten som jag hade fått började göra nytta och jag skulle hellre befunnit mig på stadion.

Det enda som var dramatiskt den kvällen var att Daniel höll på att bli rånad på sin mobiltelefon utanför sjukhuset av ett gäng grabbar i 12-13 års åldern på cykel. Jag var blixtsnabb och slängde mig ut i gatan efter killen, snubblade på en bil så att larmet gick igång, hörde Daniel skrika att grabben inte hade fått tag på mobilen varpå killen vurpade och Daniel skrek diverse engelska filmfraser, tog cykeln och slängde den med all kraft in i en betongvägg. Grabben såg skraj ut och sprang och hämtade cykeln som nog blev aningen svår att cykla på.
Efter det gick vi in i sjukhusentrén och väntade på transporten som skulle ta oss tillbaka till hotellet.

Jag mådde bra men lite sämre då jag fick höra resultaten från längdtävlingen som inte var direkt avskräckande. Segerresultatet blev 7,04 vilket var mycket bra men sedan var det 6,88 och 6,77 som inte borde vara en omöjlighet för mig att hoppa i dagsläget. Jag kan säga att jag är mer än revanschsugen på att få tävla.
I morgon måndag åker jag till Stockholm och medverkar på en presskonferens som friidrottsförbundet arrangerar.
På tisdag kommer jag att tävla i Ludvika och jag tror att det kommer att gå bra om bara vädret är hyggligt.
Nästa stora GL blir i Rom på fredag. Ska försöka att inte ha samma oflyt där som i Paris.

"Det man inte kan påverka behöver man heller inte bry sig om"

22:e juni 2000
Nu kan man nog säga att friidrottssäsongen drar igång på allvar. Det är dags för årets första Golden League tävling i Paris på midsommarafton. Jag kommer att tävla mot det ruskigaste startfältet jag har sett i hela min karriär. Där finns italienskan Fiona May, VM-ettan från de två senaste åren i Galkina och Montalvo, fransyskan Eunice Barber som vann VM i mångkamp och som förra året vann i Paris med ett 7 meters hopp, brasilianskan Maggi som toppade statistiken-99 med 7,26 m, min icke favorit, dopingsvinet Iva från Bulgarien, grekiskan Niki som var tvåa på VM i Aten-97. Resten av tjejerna är också välmeriterade och jag tror inte att en enda utav dom har hoppat sämre än över 6,80 m i år. Så jag börjar känna att det är en merit att bara gå vidare till slutfinalen och få göra ytterligare tre hopp.

Jag vann en GP II tävling i Helsingfors förra torsdagen med ett vindresultat på 6,71 m. Det är alltid kul att vinna men jag kände att det inte riktigt stämde i hoppningen. Jag har varit i Stockholm i ett par dagar nu och tränat med Tord och nu känns det riktigt bra. Det är oerhört viktigt för mig att hitta känslan i det jag gör. Så nu får jag hoppas att jag kommit en liten bit på vägen för att hitta formen. Samtidigt firas det ju midsommar här hemma men jag tycker att det känns skönt att veta exakt vad man ska göra den dagen.
Förra året var jag tillsammans med mina vänner på en ö utanför Skärhamn. Det var drygt 100 personer där som vi inte kände och vi blev utkörda till denna ön med båt och meningen var att alla skulle sova över i detta stora festhus eller ute om det hellre föll i smaken. Festen höll på till långt fram på morgonen och jag kan väl inte påstå att jag hade så där jätteroligt. Mitt upp i all dans och fylla tog jag och Nicke ut våra sovsäckar och liggunderlag och hittade en klippskreva som vi somnade i.
Vaknade framåt fyra i denna ljusa sommarnatt och började så smått förstå i vår nyvakenhet att det regnade. Det var bara att släpa sig in igen i festhuset där nu nivån var ett antal stegpinnar lägre. Vi slog oss ner i en sliten soffa och efter diverse påtryckningar fick vi vår vilja igenom att bli körda över till fastlandet så att vi kunde ta bilen hem.

För mig är midsommar en högtid för att fira den svenska sommaren tillsammans med goda vänner eller släkt och familj. Det är lätt hänt att det blir en dag som överskattas för att man måste ha så j-vla kul.

Trevlig Midsommar önskar jag alla!

För äldre dagböcker och nyheter, gå till Arkiv.

ERICA JOHANSSON - DEN OFFICIELLA SAJTEN
(c) Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.