I min andra Golden League slutade jag på tredje plats med ett hopp på 6,81 m. Jag var inte så nöjd över resultatet men placeringen var helt ok då det var ett mycket starkt startfält.
Jag hade inga förväntningar på vad jag kunde prestera men jag kan väl säga som så här att det ser bra ut för framtiden. Jag har höjt min standard ytterligare och kan ligga på en relativt hög nivå trots att jag inte känner mig särskilt laddad.

Det har varit lite friidrottssorg inom loppet av ett dygn. Det började igår då Malin var tvungen att för första gången bryta ett lopp på grund av smärta i hälsenan. Jag pratade med henne tidigare idag och hon sa att det kändes lika illa som igår men avvaktade en röntgen. Hoppas att det inte gör att hon tappar sugen utan fortsätter kämpa. Jag vet hur det känns att vara skadad och när ingenting fungerar. Det blir som en psykisk kollaps för idrotten är ju hela ens livsstil. Ludmila ska sluta efter framgångsrika år som den svenska häcklöperskan som skördade medaljer till vårt lilla land.
Men vad ska man göra när kroppen säger ifrån? Det finns ju tyvärr inga reservdelar.
Jag tror att Ludmila har och kommer att betyda mycket för svensk friidrott framöver. Visst har jag ibland tyckt att hennes väl planerade åtagande har varit lite väl kommersiella men samtidigt kan jag beundras utav denna vilja och envishet att inte ge upp. Många gånger har jag fått frågan om jag har Luddan att tacka för mina framgångar men jag har alltid sagt att jag hade blivit lika bra oavsett om Luddan haft sina framgångar eller inte.
Individuell idrottare och egoistisk som man är söker man alltid efter att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Speciellt då man är med i samma tävlingar som andra svenskar. Jag kan säga att det sporrar en om någon annan svensk presterar toppresultat. En utav de största anledningar till varför damfriidrotten de senaste åren har blivit så bra tror jag har att gör med att vi vill synas mer än någon annan och då måste vi också prestera.
Tyvärr är det hårt att erkänna men det är lite så det fungerar. Sedan tror jag också att framgång föder framgång till en viss del och att jag känner att jag blir inspirerad utav mina kompisars resultat... till en viss gräns.

Nu ska jag ta och hoppa in i duschen. I kväll är det fest hos Oldsberg i Henån så jag får ta och snabba på lite nu. Äntligen har solen visat sig i Göteborg och det syns på mina röda kinder. Hoppas att det håller i sig för nu är jag så j-vla trött på den så kallade svenska sommaren.
På måndag åker jag till Stockholm och laddar för tisdagens GP tävling på Stadion. Det kommer att bli bra motstånd men jag kan ju inte ge mig på hemmaplan. Jag satsar på en seger och om det känns riktigt bra så är jag ute efter stadionrekordet som ligger på 7,05 m. Sedan på torsdag så är det stort pådrag hemma i Göteborg närmare bestämt på Slottsskogsvallen och jag ska hoppa i en mixad tävling mot bland annat Sunneborn, Häggström och Streete-Thompson.
Det kommer att bli vansinnigt kul. Det är inte så ofta jag tävlar på hemmaplan så det känns extra roligt. Nåja duschen kallar.
Ha det soligt skönt, hoppas jag.

Bild: Erica, Ingvar Oldsberg & pappa Eric (25 kb)

8:e juli 2000
Nu har det gått ett par dagar sedan mitt sjumetershopp och segern i Lausanne och jag har hunnit smälta det som hände någotsånär. Nu är det bara till att ladda om inför helgens Europacup som går i norska Nadderud, en bit utanför Oslo.
Jag tävlar på söndag och jag vet att jag kommer ha blickarna på mig och alla undrar förståss om jag kan upprepa vad jag gjorde i onsdags. Jag kan väl säga som så här att det är så otroligt mycket som ska stämma för mig om jag ska prestera absoluta toppresultat. Jag trodde inte att jag hade skulle kunna hoppa sju meter så här tidigt på säsongen men känslan som infann sig ett par dagar innan jag gjorde det gick inte att ta miste på.
Jag hoppade i Rom förra fredagen och det blev inte längre än 6,66 m och efteråt när jag såg resultatet på papper var det precis som om jag inte hade varit där. Jag hade aldrig känslan som är så viktig för mig och som gör att jag kan hoppa riktigt långt. Efter tävlingen stannade jag i Rom tills på söndagen och turistade runt i denna vackra stad. Jag gick i över sju timmar och hann med att gå ner för den spanska trappan, svalka mig vid fontänen och shoppa lite kläder.

Jag kom till Lausanne på söndag och det var ett så vacker ställe. Vi bodde på ett hotell alldeles vid Genèvesjön så jag tog mig en promenad utmed vattnet och bara njöt utav värmen och atmosfären. På måndagen sov jag länge, gick en sväng på stan och tränade lite lätt på kvällen. När man kommer några dagar tidigare till en tävling har de ibland något som de kallar för clinic och det är som en friidrottsskola för barn. Så direkt efter träningen var klar vällde det in 400 ungar på stadion som fick träffa en del av oss idrottare och få autografer och tips vid de olika grenarna. Tyvärr hann vi inte med så mycket träning för regn och hagel vräkte ner så vi fick gå in i en idrottshall och signera t-shirtar. Det verkade som det var mer uppskattat än att hoppa längd.

På tisdagen var vädret bättre igen och jag hoppade lite längd och fick tips av min kompis Kareem, som också är länghoppare, att jag måste jobba mer på att få fart på höften mitt i hoppet så att jag får som en extra skjuts framåt.
Det var en jättefin stadion, den liknade Ullevi fast den var hälften så stor.
Jag bara fick känslan av att det här skulle bli min tävling och att ingen annan skulle ha något att säga till om.
Tävlingsdagen sov jag till halv tolv och gick upp för att äta en kombinerad frukost & lunch. Snackade med folk lite här och där och klockan fem tog jag bussen upp till stadion.
Jag satt ner på uppvärmningsarenan en stund innan jag började att värma upp. Först gick jag ett varv runt gräsmattan och fick syn på ett gäng klöver. Jag bara tänkte som man brukar när man ser ett gäng sådana, böjde mig ner och plockade en fyrklöver, gick till min väska, plockade upp min längdhoppssko och lade klövern i min vänstra hoppsko.
Uppvärmningen kändes bra och jag var bara så säker på att det skulle gå bra.
När vi kom in på banan sprang jag in ansatsen och allt gick så lätt.
Jag började med ett övertramp och det gör mig alltid nervös för då blir det lite press ifall man skull följa upp med ännu ett. Jag flyttade bak lite grann men i mitt nästa hopp blåste det -1,7 m/s och det kändes som jag inte kom fram till plankan och det gjorde jag knappt heller men det blev ändå 6,58 m och då visste jag att jag skulle få göra ytterligare fyra hopp.
Nu var det bara att satsa och med den inställningen startade jag min bästa serie någonsin. Det blev 6,85 - 6,89 - 7,04 - 6,99.

Jag väntade på vinden i sjumetershoppet och den kom men blev 0,2 m/s för mycket. Men vad spelade det för roll, jag hade ju ett hopp kvar och det var ju dumt att inte ta den chansen att försöka göra om det. Nu blev det nästa sju meter men vinden var i alla fall godkänd och jag kunde glädjas åt mitt nya svenska rekord trots att det inte blev sju meter. Jag tänkte på det som Kareem sagt samt mina tränare Peters och Tords ständiga tjat om att jag måste ta ut rörelserna i hoppet och att jag har mer tid på mig än jag tror. Nu satt allt detta som det skulle. Nu vet jag att det finns där och det är bara att vänta på att känslan ska infinna sig igen och på rätt tillfälle att göra det.

Jag kommer aldrig att glömma Lausanne, inte bara för tävlingens skull utan också för att det kändes som om jag tävlade på hemmaplan.
Efter morgondagen tävling kommer jag att ta ett tävlingsuppehåll fram till nästa Golden League som är i Oslo den 28 juli.
Jag kommer att träna hårt och försöka att bli snäppet bättre vad det gäller snabbhet och teknik samt lägga på lite mer vikter på skivstången. Jag känner fortfarande att det finns mer att hämta. Jag som hela tiden har sagt att jag är mer fokuserad på alla de tävlingar som ligger i augusti och att det skulle bli svårt att få till det nu under första delen av säsongen måste nog säga att jag hade fel. Det var precis samma sak förra året. Då avslutade jag första "perioden" med ett svenskt rekord på 6,89 m innan jag gick in i en träningsperiod. När sedan andra "perioden" började så satte jag ytterligare ett svenskt rekord på DN-Galan med 6,92 m. Jag hoppas att dess likheter kommer att följas åt även detta året.

Mot 7 meter,

För äldre dagböcker och nyheter, gå till Arkiv.