20:e april 2004

Hur länge kan jag vänta på att få fortsätta med min idrott?

Den frågan ställer jag mig många gånger under en dag. Överallt möter jag människor som frågar om det blir någon comeback och om jag tränar.
Själv så börjar jag vänja mig vid svaret att det kanske inte blir någon satsning tillbaka till toppen.
Det känns inte lika viktigt längre. När jag inte har tävlat på, till sommaren, tre år så har jag fått distans till det livet jag levde och istället sett vad ett liv utan elitsatsning kan innebära.
Jag har en underbar dotter som snart fyller två år och jag har beslutat mig för att utbilda mig till Massageterapeut.
Jag tycker att jag funnit en del av livet som en ”vanlig” Erica och det känns inte det minsta jobbigt.

Just nu är skadeläget följande att jag känner fortfarande av smärta på ett ställe intill korsbenet. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har börjat om, full med hopp om att skadan har gett med sig. Men likt förbannat så har den givit mig smärtsignaler om att den finns kvar. Det sista som jag nu förlitar mig på är en form av laserbehandling på detta området.
Det sägs kunna bota olika typer av smärta och jag tror i mitt fall att det handlar om en muskel eller seninflammation som har blivit kronisk. Så fort jag belastar den stora sätesmuskeln så ilar det till i fästet upp mot korsbenet och sedan följer en svag pulserande värk.

Dessutom är jag inte längre svensk rekordhållare inomhus. Allt suddas ut….
Klart att det känns bittert att bli av med ett rekord.
Man slår ju rekord för att man vill att det alltid ska stå i historieböckerna. I alla fall är det så jag tänker.
Men än så länge har jag rekordet utomhus på 6,99m och självklart vet jag också att det kanske inte överlever så värst länge till, men jag hoppas.
Carolina har alla möjligheter att hoppa 7m. Det som skiljer oss som hoppare är att hon är mycket snabbare än vad jag någonsin varit och ser hon bara till att utnyttja den farten ut i hoppet så kan ni som har rekordböcker stryka ut mitt namn och sätta in Carolinas istället.
Det är roligt för svensk friidrott att det finns så många som krigar där ute på banan med sådana otroliga framgångar. Hoppas verkligen att det kommer att visa sig även på OS i Aten till sommaren.

Min målsättning just nu är att kunna träna utan att ha ont någonstans sedan vart det tar mig är en helt annan sak.

Tack Alla Ni som ändå frågar och undrar och kommer med peppande ord, det värmer.

För äldre dagböcker och nyheter, gå till Arkiv.